Jag längtar hem något otroligt just nu, jag har varit hemifrån i tre månader och jag funderar faktiskt på om jag ska börja avsluta den här resan. Det har verkligen varit helt fantastiskt och lärorikt på så många sätt men när jag tänker efter varför jag älskar Sydney så mycket är det för att det påminner så mycket om hemma. Jag har fått jobb här men det är inte något jag verkligen älskar, jag vill att det ska vara massa kunder när jag jobbar, här är det bara några få men dyra köp om dagen. Innan jag åkte så var jag nervös och tyckte att det var lite jobbigt men då sa jag till mig själv att jag stannar så länge jag tycker att det känns bra och åker jag hem så har jag ändå gjort mitt livs resa för jag vågade resa ut i den stora världen helt själv. Och oj vad jag har lärt mig mycket när jag har varit ute och rest!

• Jag har blivit grym på engelska om jag får säga det själv. Nu tänker jag på engelska och pratar faktiskt flytande engelska. Det känns bra.
• Insett vad jag värderar högst i livet och att upskatta allt som jag har hemma som man annars tar för givet.
• Blivit så mycket bättre på dykning.
• Insett att jag inte klarar ett liv utan att få baka, ja det saknar jag faktiskt något otroligt! Som jag ska baka när jag kommer hem, ni är alla välkomna!
• Lärt mig så mycket om andra människor och andra kulturer
• Insett vad jag vill göra med mitt liv

Idag mötte jag upp Sofia och Ted och åt lunch med dem, vi åt på mitt favoritcafé Parisi, så gott! Vi gick sen vidare och jag berättade lite om Sydneys historia för dem (var på guidad tur med Linda igår, så himla intressant faktiskt!), har faktiskt börjat bry mig lite mer om historia nu, nu när jag inte måste så är det faktiskt himla roligt. På den guidade turen fick vi se och höra allt möjligt, Sydneys historia är faktiskt himla kul med tanke på att det bara kom fångar och fattiga människor hit i början.

 

 

Idag när vi gick på en relativt trafikerad gata här så hörde vi en smäll, vi tittade ut mot vägen och såg en kvinna ligga på marken, först förstod jag inte men insåg efter en sekund att hon hade blivit påkörd av en bil, vi sprang rakt ut i vägen för att hjälpa henne, när jag precis har kommit över till körfältet som hon ligger i (jag pratar om en fjärdedels sekund) så känner jag hur en bil kör förbi i säkert 70 km/h bakom mig och tutar. Vi kollade hur det var med kvinnan och hon mådde bra men var chockad (såklart) och hon fick hjälp till sjukhuset med lindriga skador. Det var först när vi kom tillbaka till trottoaren som jag insåg hur otroligt nära det var att jag inte kom undan med lindriga skador, hade jag rusat ut en fjärdedels sekund senare eller om han hade kört lite snabbare så hade jag förmodligen inte skrivit det här inlägget, ja, jag hade förmodligen inte levt. Det är så läskigt när man tänker på det sättet, vad så lite tid kan vara så betydelsefull. Usch..